Jámán oanehis bottu = Jag dör en kort stund

Girji lea sihke sáme- ja ruo.agillii. Girji lea muitalus diktahámis gos nissonolmmos cállá iezas stuorra ráhkisvuodas mii rievdá bahca beahttasupmin, garra ballun ja jápmin jurdagiidda. Loahpas suhttu ja vassi jorrá nanusmuvvamii ja odda eallinmoktan. Hálidan dovdat biekka fas gaikut vuovttaid biktasiid Spihccet muoduid Hálidan fas cuozzut borsu johkagáttis Dát dáhpáhusat govviduvvojit earenoamás fámuin ja dovdduin ja lea veadjemeahttun várjalit iezas dáid bákcasiid vuostá maid divttaid "mon" vásiha go guorrá bálgá Eallimii. Su áhku jápmima mannil son mearrida cuozzilit ja iige vuollánit, ja nu gártá áhku jápmin su eallima nannet. Odda diktacoakkáldagain Stina duodasta iezas saji sámi diktacálliid gaskkas. Boken har text på nordsamiska och svenska. Boken är en långdikt där en kvinna skildrar sitt livs stora kärlek som efter hand förvandlas till bitter besvikelse, panisk rädsla och dödslängtan. Till slut växer vreden och hatet fram och leder till läkning och ny livsglädje: Jag vill känna vinden slita i håret, i kläderna Jag vill stå i ett virvlande vatten Processen gestaltas med säregen styrka och närvaro, det är omöjligt att inte beröras av diktarjagets smärtfyllda väg tillbaka till Livet. I läkningsprocessen har sorgen över hennes älskade mommos död en avgörande betydelse. Döden blir, paradoxalt nog, livgivare. Med sin nya diktsamling framstår Stina Inga alltmer som en av de mest angelägna samiska poeterna.